Som en brandman

Jag har länge undrat varför innerstadsbussarna i Stockholm ser ut som dom gör. Det slogs på stora trumman när de lanserades, politiker provsatte bussarna och smilade brett i var och varannan tidning. Stor grejj det där med nya bussar. Blåa och fina. Visst snygga, verkligen. Synd bara att dom är otroligt skitobekväma. Sitter man inte strikt som en skolelev i bänken på 50-talet så är det förbannat obekvämt. Benutrymmet är dessutom obefintligt.

Placeringen av sätena är lite märklig då man valt att placera fler säten i andra riktingar än färdriktningen.Platserna längst bak är placerade på tvären, 90 grader från färdriktningen, så man blir sittandes mittemot bussens långsida. I ett sådant säte har man och har noll ställen att fästa blicken på och risken är att den då fastnar på personen framför. Det brukar inte vara populärt att få stirr-koma på människor. Det är ytterst obehagligt när en vilt främmande människa fäst blicken på dig och håller kvar den i över tre minuter. Så alla sitter och stirrar upp i taket eller i golvet som förvirrade höns.

Men allra värst är platserna som man valt att placera bakochfram. Vafan?
Nu ska man sitta och stirra in i de som har fått de fåtal platser i bussen som faktiskt är riktade i färdriktingen. Man sitter som en jävla brandman och åker baklänges. Hur sjukt är inte det? Och varför kan man fråga sig.

Det påstås att man designat bussen på detta sätt för att få plats med fler passagerare totalt sett då fler ryms stående. Ryms det verkligen fler människor om jag åker baklänges, eller på tvären?